.

en måndag morgon i början på augusti skjutsade pappa in mig till akuten, eftersom jag knappt kunde röra mig, hade ständig yrsel och kräkdes sådär 5 gg per min. jag blev inlagd på en gg när jag kom dit, och jag trodde bara att jag skulle ligga där en natt. men eftersom det bara blev värre hela tiden slutade det med 10 dagar med dropp och morfin.
efter de hade tagit alla tester man kunnat göra, fick jag reda på att jag hade fått EBV, på svenska betyder det, körtelfeber som sätter sig i musklerna. alltså hade det satt sig i hela ryggen. jag kommer inte ihåg så mycket av själva sjukhus tiden, kanske för att jag hela tiden hade starka doser av morfin i kroppen. men jag kommer ihåg en sak, när min syster kom in i rummet och sa: det ser ut som om hon är död!
men det var skönt att få komma hem och allt skulle bli som vanligt, right? fel, inget blev som vanligt ingenting.
tänk er själva, från att träna faktiskt varje dag till att inte ens få gå från sängen.
det jobbigaste var nog inte själva sjukdomen, det jobbigaste var nog att allt var borta, alla muskler.

när vi åkte till grekland i juni, bestämde jag mig för att året som skulle komma skulle bli mitt år, jag bestämde mig för att ta tag i skolan och träningarna. jag skulle bli så jävla stark. och jag överdriver inte när jag säger att så hårt som jag tränade den sommaren, så hårt har jag aldrig tränat.

men jag satt där hemma och lovade mamma att inte äventyra mtt liv och börja träna för tidigt. men det är klart jag gjorde det. när jag gick ut för att jogga brände det till i ryggen, och när jag tog emot bollen kände det som om mina armar vägde 100 kg, men jag hade ju bestämt mig. det här skulle ju bli mitt år. så kom den dagen när jag inte kunde röra mig längre, och när min hals svullnat upp, det var alltså dags till sjukhuset igen.

det här var en sjukt jobbig period för mig, från att spela i första laget i första sexan, till att inte ens platsa i tredje laget. men jag tog det ganska okej, jag började satsa på skolan istället och blev väldigt oseriös med allt som handlade om sport. det var enklare att säga att jag inte brydde mig så mycket, eftersom jag ändå var på att sluta istället för att börja gråta så fort nån frågade hur jag egentligen mådde, för det ville jag. jag ville bara gråta, på planen, på läktarn, i omklädningsrummet och hemma.

nu nio månader senare, har jag inte ens kommit tillbaka till fullt längre, jag har inte alls samma kondition som jag hade då, jag har inte ens samma spelsinne kvar. jag ser väl ungefär likadan ut i kroppen bara att nu är det mer fett än muskler. och nu nio månader senare förstår jag att, man aldrig ska träna med en virus i kroppen.

det här är inget tyck-synd-om-lilli inlägg, jag vill bara hjälpa alla idrottare att förstå att det är så sjukt farligt att träna med en infektion i kroppen, och jag tror inte ni vill slösa bort nio månader av ert liv på sån här skit.